Sorg är kärlek som ekar kvar

with Inga kommentarer

Det har nu gått över ett halvår sen min fina mormor somnade in. Precis framför mig. Medan jag höll hennes hand. Sömndrucken och som fast i tiden stod jag vid din sida när du tog ditt sista andetag.

Du var odödlig för mig. Att många utav mina relationer till de vuxna i mitt liv har varit en berg och dalbana är mer en regel en ett undantag. Du var den som stod fast. Som aldrig tvingade mig välja sida. Som alltid lyssnade utan att döma mig. Jag tror inte du förstår lättnaden hos ett barn när det får tala fritt och utan konsekvenser. Att säga och visa det de andra ville att jag skulle trycka undan eller tygla. Det var dessa tillfällen som gav mig en chans att hitta min egen röst. Bygga det som var jag, i lugn och ro med dig mitt emot mig vid köksbordet.

I den cirkusen som jag kallar min barndom kände jag sällan att någon stod på min sida. Förutom du. Du var där med all din värme och bara lyssnade. Lyssnade och lyssnade på allt de där jag stoppade undan om dagarna för hålla mig kvar. Hos dig fick jag vara barn. Jag fick vara Linnéa. Jag kunde släppa allt ansvar, all oro, allt jag bar på lämnade jag ute på gatan så fort jag kom över tröskeln. Fan vad du tog hand om mig.

Det är som att omgivningen jag växte upp i gjorde mig tuff. Det var inte det att jag var kall eller mindre känslig, men jag utvecklade ett skal, för att skydda mig själv och rent av överleva. Att gå och vara på sin vakt mot sin omgivning, tippa på tå och läsa av andra för att ständigt förutse konsekvenserna av sitt handlade gör en hård, paranoid, stark och beräknande. Allt detta medan man innerst inne bara är ett osäkert barn som vill bli behandlad som den omtåliga individen man egentligen är. Som barn är man ömtålig och det ska man få vara. Det är det de är att vara barn. Det är bara sorgligt att veta att det nog finns fler där ute som av olika anledningar tvingats växa upp för snabbt och därmed härdats dag ut och dag in. Men mer om det i ett annat inlägg..

Du var den som var rädd om mig. Du talade aldrig till mig på ett visst sätt för att du visste att jag tålde det. Du var mjuk, varm och omhändertagande. Jag fick andas hos dig. Du gav mig en stabilitet som inte fanns någon annan stans och jag tackar dig för det.

Det som fick mig att skriva det här är att jag är ledig och då får oftast tankarna fart. Jag började reflektera hur länge jag gått nu utan dig hos mig. Så pass länge att vår samtalshistorik inte längre syns i min telefon. Jag kommer nog aldrig kunna radera ditt nummer. Mina tankar gick i alla fall såhär..

Jag tror jag börjat acceptera att du är borta. Trots att jag saknar dig varje dag känner jag någon slags frid i att du inte längre plågas av dina krämpor. Fan vad du kämpade. Mitt hjärta gick itu när du av ren frustration började gråta för att kroppen inte ville lyda. Envisa du.

De senaste åren fanns en ständig oro hos mig. In och ut på sjukan, nya mediciner, nya åkommor. Att åka ambulans så pass ofta så att personalen till slut blir bekanta… Jag går inte med den här oron längre. Egoistiskt att säga så kanske för jag går hellre med den oron och veta att jag kan ringa dig när som än att du inte är här alls. Men nu är det som det är och så ser inte läget ut. Men jag har funnit en ro. Om man nu kan kalla det ro. Jag vet att du inte har ont. Jag vet att trots allt detta så blev allting ändå väldigt bra i slutändan. Som mamma har slagits för dig och som jag har sjungit för dig.

Jag är så glad för att jag alltid tagit mig tiden att vara hos dig. Jag ville göra allt för dig. För du gjorde allt för mig. Du sa ” lilla gumman” och jag hör det fortfarande eka i mitt huvud. När jag hade det stressigt, när jag var ledsen, när jag jobbade för mycket “men lilla gumman, du måste ju ta det lite lugnt också”. Som jag saknar att du gullar med mig sådär. Speciellt när jag har riktigt pissiga dagar. Att bara random ta upp luren och ringa och du blev alltid så glad. “Va kul att du ringde då, lilla gumman”. Fina mormor.

Jag gråter i intervaller när jag skriver det här. Tittar emellanåt mot kylskåpet där det hänger kort från dig. Kort som du skickat när jag fyllde år, va sjuk & var med i Talang. Allt signerat med “puss & kram Mormor”. Det ska jag tatuera i min på min arm vetu. Det ska alltid va med mig. Din värme.

När jag såg en serie i början på detta år som hette VandaVision får man följa en kvinna som förlorat någon som varit henne extremt nära. I en tillbakablick får man se hur denna personen som hon till slut gifter sig med, innan de lärt känna varandra ordentligt i en situation där hon sörjer sin bror som dött. Han säger då, i ett försök att hjälpa henne med sin sorg:

“Because it can’t be all sorrow, can it? I’ve always been alone so I don’t feel the lack. It’s all I’ve ever known. I’ve never experienced loss because I’ve never had a loved one to lose. What is grief, if not love persevering?”