Tvärvändning

with Inga kommentarer

Sen sist vi hördes och jag raddade upp vad jag behöver i min vardag gissar jag nu på att jag kommit in i nästa fas av denna “utmattning”. Btw, jag har varit till läkare och på måndag ska jag på utvärdering med ett psykosocialt team för att kolla läget med ja.. allt.

Jag har kommit fram till några saker efter detta läsår som varit. Ett läsår som inleddes med ett breakup och som varit proppat med högt tempo, många åtaganden, Talang, extrajobb varje helg, auditions, noll återhämtning och viljan att aldrig ge vika hur dåligt du än mår- har satt sina spår. Från att ha vilja göra det mesta av varje timme, effektivisera, ständigt komma framåt finner jag mig nu på den motsatta sidan av det hela. Mina ambitioner i livet är fortfarande det samma, viljan att jobba med det jag älskar sitter fortfarande i märgen. Men den totala avsmaken för filosofin jag levt efter senaste året tror jag gett mig skjuts i en riktning jag tror är nödvändig för att hitta den där balansen så många pratar om. Så här kommer lite rabbel. Rabbel om sånt jag inte längre pallar. Sånt som jag utan tvekan gjorde förut men som jag i nuläget inte ens orkar ta i.

Jag orkar inte skynda mig. Jag orkar inte rätta in mig efter tider. Det ger mig direkt en känsla av obehag och stress i kroppen som jag gärna slipper. Jag orkar inte och skiter faktiskt i att ha kontakt med människor jag inte vill ha att göra med. Jag orkar inte skriva en enda till jävla lista på dagens “To Do´s”. Jag orkar inte effektivisera allt jag gör i vardagen. Jag orkar verkligen inte ha med sociala medier att göra så mycket, det rubbar den lilla harmoni jag skrapar ihop under den tiden jag glömt att instagram ens existerar. Jag orkar inte oroa mig. Jag orkar inte känna mig skyldig över att inte göra “något vettigt”. Jag avskyr att packa mina väskor och åka hemifrån vad det än gäller, jobb, roliga grejer. Det har inte nödvändigtvis att göra med det jag ska göra, utan det är grejen med att packa, boka tåg, åka iväg, hålla tider som bara känns himla drygt. Hej gnällspik. Jag orkar inte träna med avsikten att nå resultat i diverse övningar. Bara tanken på att ibland vilja skriva ett program för att förbättras i dittan och dattan gör mig trött. Där hinner jag bromsa mig själv och säga NEJ.

Vi måste fan inte förbättras hela tiden. Jag orkar inte längre förbättras hela tiden. Jaga, jaga, jaga. Det extra små grejerna för att komma framåt. Jag jagar ändå fast jag inte går i 110. Det är i mitt dna. Jag kommer alltid jaga. Jag kommer komma dit jag vill men jag måste fan få andas. Känna hur livet kan kännas utan att ständigt bocka av listor. Det är najs att lunka runt hemma, vara i vardagen, städa och göra middag. Det är vila. Det är inte slöseri med tid att kolla på en serie, lyssna på en podd eller bara chilla. Bara för att jag jobbar med ett projekt måste inte varje vaket tillstånd vara fyllt med just det! Det kan finnas där i bakhuvudet. Utvecklas, ta form, lite i taget. Jag vet att där jag lägger energin, där får jag resultat. Jag behöver vila i det. All is cool.

Det krävdes min mentala hälsa, talang, en ny kärlek och Corona för att jag skulle komma hit.

Jag tror att jag är på väg mot något bra. Fan vad jag har utvecklats det här året. Jag är en helt annan människa nu än vad jag var i augusti. Jag är stolt. Och jag sitter nu i min soffa med lite lätt ångest. Gamla vanor kryper in. Vill göra grejer, “passa på” att städa, sortera, öva och gud vet vad. MEN! Idag måste jag ingenting. Jag tänker plugga i lurarna strax efter att jag slängt tvätten i tumlaren, gå till ett fik som ligger vid vattnet och sätta mig och fika själv. Sen ska jag handla ingredienser för att göra våfflor. Eller pannkakor. Have not yet decided.

I detta nuet, trots allt, är jag lycklig. Jag får inte glömma det.