Jag mår bra av…

with Inga kommentarer

Men hej! Det var ett tag sen. Välkommen tillbaka. Vart har jag varit? Jo men jag har väl köttat på i alldeles för högt tempo som vanligt. Talang hände och efter det- crash and burn. Okej, inte riktigt så dramatiskt kanske men nära på. Ska vi inte gå in lite på det? Lite hederlig detektivande och hoppyspykologiande i mitt kaotiska lilla huvud som jag har en tendens av att känna mig lite ensam i ibland. Ja, man undrar ju faktiskt. Är alla såhär? Går alla runt och är orolig som jag är? Känner det där prestationsångesten flåsandes i nacken? Att minsta lilla ruckande av rutiner sätter mig ur kurs nå kollosalt? Kanske? Vill ni snälla träda fram så en kan få slippa känna sig som en rädd liten prick ibland? Tack på förhand.

Nå. Vart var vi? Juste! Crash and burn. Ska vi börja där kanske? Då kör vi.

Det hela började då med att jag hamnade i topp 3 i semifinalen av talang. Eller fel.. Hela den här härvan började ju i höstas när jag blev dumpad och hela jag rasade samma. Men jag vill gärna gå vidare från det så se detta som en del 2 i vägen tillbaka efter fullständig kollaps. Och denna del 2 tar då vid när jag får reda på att jag INTE är vidare i final. Självklart glad för alla andra osv men så fort kamerorna stängdes av bröt jag ihop nå så fullständigt. Det var exakt samma känsla som vid en panikattack. Inte av sorg. Utan av trötthet. Urladdning. Om ni bara visste vilken resa där är och hur viktigt det blir för en när man får en sån möjlighet som talang. Det är inte bara fun and games med tv. Nejnej. Det kostar. Nu vill jag inte att detta ska framstå som nåt slags “synd om mig” grej för det är absolut inte det som är min slutpoäng. Den kommer om ca 2000 ord.

Iallafall. Jag står där och fullkomligt hulkar upp mina lungor och dagarna efter det är jag bara trött. Trött, tom och urladdad. Sen hände corona. Skolan blev på distans och jag började inse hur förbannat trött jag faktiskt var. Hur trött jag är. Hlea min kropp bara sa NEJ. Jag började glömma saker, tappa ord eller poängen med en hel mening. Minsta lilla måste eller tidspress gjorde mig orolig. Allt oroade mig det var som att min ångest som naturligt finns där (som märks av genomgående om ni läst nåt av mina tidigare inlägg. Min egen hobbyanalys av det är att det är grundat i trauma sedan barnsben, prestationsångest deluxe och en vilja att vara bäst absolut hela tiden, läs denna parantes med en gnutta ironi då jag sedan länge gått vidare från all skit och inte orkar med att det ska vara sorgligt eller nåt i den stilen. Sen skadar det inte att ta sig an problem och skit från barndomen med lite humor, ok? Satan vilken lång parantes.. sorry. ) uppenbarade sig 10 ggr värre för att saker och ting stannat av lite. En lång historia kort har jag nog blivit lite utmattad om man nu ska diagnostisera sig själv.

Så. Ångest,. Juste. Well, tristessen som väl infann mig i dessa corona tider har fått mig att inse en del grejer. Hur jag behöver leva för att må bra. Hur jag ska återhämta mig från den kraschen jag upplevt och vilka enkla ting jag behöver i min vardag för att jag ska känna mig tillfreds, glad i mig själv och bara mer harmonisk. HARMONSIK?! Japp, jag sa det. Tänka sig?

Nåväl. Detta är lite vad jag kommit fram till:

Jag mår bra av att vakna i min säng utan att ha klockan ställd. Vakna av mig själv, gå upp och dra på mig träningskläder, dona lite, vattna mina blommor, packa träningsväskan och komma iväg till gymmet som en start på dagen .

Jag mår bra av att träna. I princip vad som helst, simma, cykla.. Men framförallt styrketräna. Det är något extremt empowering för mig i att lyfta vikter och den känslan sätter en bra grund för resten av dagen. Att pumpa vikter eller springa tills jag är spyfärdig rensar också skallen och tröttheten som infinner sig efteråt gör att jag sover bättre. Och sömn är som vi alla vet en nyckel när man är utmattad.

Jag mår bra av att få ganska mycket ledig tid för då får jag utrymme att vara kreativ. Det ger mig en känsla av total oövervinnerlighet och driv. Love that.

Jag mår bra av att ta en promenad i skogen lyssnandes på mina favoritpoddar. Tänk va jävla terapi och mys det är?

Jag mår bra av att ha det städat runt omkring mig. Med denna skalle som går i 110 i princip hela tiden ger en städad omgivning mig illusionen av att “jag” är mer i ordning och samlad än vad jag kanske är atm.

Jag mår bra av att måla naglarna ibland. Gärna i starka färger. Man blir ju glad.

Slutkläm: Jag vet nu hur mitt liv behöver se ut kommande tid för att jag ska må bra och vara tillfreds i livet. Dessa grejer ovan är revolutionerande för mig ska ni veta. För en gångs skull känner jag att utan att vara igång hela tiden, vara ständigt effektiv och presterande är det även andra saker som jag kan må bra av. Utan prestation. Fattar ni något av detta? Det känns glasklart för mig men utåt kanske detta är ett enda virrvarr.

Det jag försöker säga är att även utan prestation kan jag finna värde. Detta är helt nytt för mig. Okänd jävla mark. Men jag njuter verkligen av en sån töntig grej som att vattna mina blommor. Eller lyssna på en podd medan jag går och slänger källsortering. Vara för mig själv i tystnad.

Och något mer: LYSSNA PÅ MIN KROPPS SIGNALER! Jesus vad jag blivit en mästare på att bara köra, köra och köra lite till. Projekt hit och dit, ständigt vara alert, pressa sig till max. När jag får vara lite ledig, vara lite mer på hemmaplan i dessa coronatider får jag möjlighet att lyssna mer på min kropp. Jobba mer strukturerat för jag kan fan inte ta in lika mycket information nu som för 3 månader sedan. Jag blir snabbt trött i skallen och detta kräver struktur för att faktiskt få nödvändiga grejer som skoluppgifter och jobbreletarade grejer klara.

Jag sätter en tidsgräns för hur länge jag får jobba med något. Mindre mål när det kommer till uppgifter. När det är nog är det nog. Jag tar vara på de ögonblick jag fortfarande får av total eufori och mani när något tänder till i mig, men ger mig också i någon mån tid att vila efter en sån omgång.

Så visst. Inte så illa va? Nog är min ångest olidlig emellanåt, mitt behov av space och tid för mig själv är ganska stort, men då är de så. Jag får liksom lita på att min kropp och skallen hojtar till när det är nog, eller när jag bara ska skita i nåt och göra det jag själv vill. Som idag. Vad har jag gjort idag? Tränat, lagat mat och tvättat. Jag kaaaaaanske sjunger igenom lite material inför mitt sommarjobb men det återstår att se… och de är fan FINE!

Fan bara tanken och komma upp i samma “nivå” som jag va i för några månader sedan gör att jag vill dra mig undan och bara stänga av telefonen. (tänk er upp och ned vänd smiley här). Bara en sån sak! Telefonen. Jag blir så satans trött av att chatta med folk. Missförstå mig rätt här. Det är som att jag måste fångas upp i exakt rätt tillfälle för att orka engagera mig. Tex. Skriver någon att de vill ringa nu asap och jag inte känner att det är rätt tidpunkt så säger jag “nej det passar inte nu, kan jag ringa dig imorrn”. Hade det varit i januari så hade jag ringt upp denna personen direkt, utan tvekan. Men det är som att jag måste ställa in mig på en sån sak och förbereda mig för jag vet hur mycket energi en sån sak tar just nu.

Satan, låter jag galen nu?

Nåja. Nu ska denna här skriva en liten “to do” list för imorgon. Hjälper mig hålla mig lugn. Och för lite extre tillfredsställelse kan jag ju lika gärna skriva den här. You gotta love the punktlista.

  • Sjunga igenom material inför sommaren och öva (Ska jobba som showartist).
  • Träna. Förmodligen blir det lite simning.
  • Läsa lite musikteori. Både gehör och skriftlig teori. Sätter en tidsgräns på 1 timme där. Tack och hej.
  • Fortsätta läsa en avhandling om Heshet från Lunds Universitet.

Detta får nog duga för morgondagen. Skönt. Känner mig redan lugnare. Nu ska här göras en kopp te, diska lite och kollas på netflix. Kanske får feeling om någon timme att sjunga eller nåt annat kul men kroppen säger nog till när det är dags siåfall. Håller det öppet.

Kram på er. Lägger in två bilder. En gör mig glad och en gör mig rofylld. Gissa vilken som är vilken.