Tillbaka med full kraft

with Inga kommentarer

Hej. Det va ett tag sen. Vi har tom hunnit gått in på ett nytt årtionde sen sist jag skrev. Wow. Trodde aldrig jag skulle ta mig hit. Det låter mörkt men det är sant.

När jag en måndag i mitten av november satt i skolan för att “plugga ikapp” det jag helt enkelt inte haft varken ork eller utrymme för att ta in, tappade jag det. Jag tappade det så pass att jag skrev ett desperat meddelande till en av mina lärare “Har du 5 min”. Ja sa hon. Jag rusade dit och försökte hålla samman allt tills jag till slut satt mig ner. Jag satt i ett ljust och vitt inrett litet rum med bara två stolar och visste inte vad jag ville med samtalet, bara att jag behövde berätta för någon att jag mår skit och vet inte vart jag ska göra av mig själv. Allt var en enda röra i skallen. Produktionen, manus, Lucia-rep. Och allt kom ut. Tårar, rädsla, stress, prestationskrav. Allt. “Duger detta? Duger jag? Hur ska jag hinna med det där? Jag måste göra det där också! Jag är inte tillräckligt bra. Svaga människa! Ta dig i kragen. SKAM. Du måste äta ordentligt! Jga hinner ingenting. Jag orkar inte. “

För första gången på hela hösten vågade jag säga högt till någon annan än min mamma att jag inte mådde bra. Jag har haft det mörkt förut men den där känslan var nåt annat. Jag brukar alltid ha kraften att hitta den där gnistan igen när det är tungt och motigt. Alltid. Den finns där inne och jag har alltid kunnat räkna med att den kickar in när jag inte av mig själv går i 110.

Men nu hittade jag den inte. Viljan att plocka upp en bok, lära mig text, äta eller ens träna. Det där med att ta i lite extra under dansen, borta. Läshuvudet som aldrig får slut på utrymme stängde plötsligt ned. Glädjen när jag fått i mig lite koffein på morgonen och sitter på tvärbanan med töntig 90-tals popmusik i öronen- nada! “Vad fan”?! tänkte jag? Vad händer med mig?

Jag hatade på allt. Jag störde mig på folk mer än vanligt. Jag var bara trött. Trött, trött och åter trött. Knappt någon autopilot till min räddning.

Men jag var kvar i skolan. Jag läste lite i taget. Lät skit ta tid att lära mig. Accepterade att jag inte kommit så långt med allt som var planerat. FÖRSÖKTE att inte stressa sönder mig pga det faktum att jag inte höll tidsplanen i någonting. Ni kan ju gissa hur det gick.. Jag stressade sönder. Men, å andra sidan, så accepterade jag typ läget. Typ. Alltid något. Bad om att skjuta fram vissa uppgifter till efter jul tex.. Wow säger jag bara. Inte likt mig att erkänna ett sådant “nederlag”.

Jag hatade dock hur mitt kassa mående lät som en ursäkt när jag snackade med tjejerna i klassen om hur jag inte lärt mig låtarna i tid eller ens memorerat min monolog. Men det var fan inte mindre sant för det. Jag kan ärligt säga att jag gjorde vad jag kunde.

Jag var i skolan tidigt alla dagar trots att vi egentligen hade sovmorgon. Jag missade inte en enda lektion för att jag hellre ville gömma mig för världen. Jag gick dit. Inte alltid 100% närvarande och kanske var jag ganska stängd för omvärlden. Men jag var där. Accepterade för mig själv att det är fan mörkt nu, men jag måste bara ta mig igenom det.

Jag gick på min första psykologtid för några veckor sedan och tänker fortsätta.

Jag tänker fortsätta nöta i skolan, all tid jag har till övers. Fortsätta ge mina vänner tid och tillgång till mig. Tydligen har jag börjat släppa in dem mer- säger dom åtminstone och nog måste det väl ligga något i det. Jag jobbar mycket och trivs som fisken i vattnet bland människorna på min arbetsplats. Sakta tar jag tillbaka allt och sätter mig själv först. Det påminner om en extremt gammal klysha men så är det.

Jag fungerar. Äntligen

Foto:Felicia Andréasson

.