Introducing, me.

with Inga kommentarer

Hur ska jag kunna låta någon komma nära igen? Vart ska jag börja? Ska jag behöva berätta allt igen? Skrämma iväg någon med allt bagage. Spela cool och obrydd. Allt är lugnt. Kanske ska jag skriva ihop ett kort koncist tal till folk när de vill komma närmare inpå. Som en liten varning att detta är vad du ger dig inpå. Berättar jag det här för dig betyder det att jag öppnar mig för dig, vilket ger dig en viss makt över mig för då vill jag ty mig till dig eftersom du då hört om mina mörkaste ställen. Makes sense?

Jag vill berätta det här för dig för det är nödvändigt om du ska förstå mig överhuvudtaget men samtidigt vill jag inte för då blir jag plötsligt hon med massa bagage. För mycket att ta i. Hon som känner så mycket, hon som har ganska mycket historia. Som pratat och analyserat sina känslor sen hon lekte med barbie.

En kan bara tåla att få matten bortdragen under sina fötter så många gånger innan hen tappar det fullkomligt. Jag har tappat det fullkomligt. Jag klarar det inte igen. Fast jo det gör jag. Jag är starkast i världen. Jag fick bli det. Inte som att någon gav mig något annat val.

Ska vi köra igång talet då?

Eller ska jag ta lite backstory till varför tanken om det här lilla talet ens dök upp i mitt huvud? Okej. Jag föreställde mig att jag dejtade någon. Någon som jag kanske kände att jag tyckte om. Som inom en snar framtid vill veta mer om mig. Min story, mitt liv och min bakgrund. Ganska naturlig utveckling av ett förhållande men ack så problematiskt.

Så. Här kommer det.

Mina föräldrars separation vid 8 års ålder var inledningen av 10 års trauma. Min självkänsla är baserad på enbart prestation. Jag är ätstörd, full av liv och funderar dagligen på om jag räcker till. Första gången jag fick höra att jag var värdelös var jag 12 år. Senaste gången jag fick höra att jag var en parasit var 9 dagar sen. Min familj och mina bröder skulle jag dö för och den ena som har 7 diagnoser har jag burit i min famn genom ett sjukhus korridorer fler gånger än jag minns. Varje tatuering på min kropp står för mer än du kan ana. Jag känner antingen massor eller inget alls. Alkoholism, psykisk misshandel och polisanmälningar var en dag i mitt liv. Det du ser just nu är en mask. När jag spelade handboll och skadade mig, bröt ett finger, brände upp knäna eller fick en hjärnskakning- det var smärta jag spelade igenom med glädje. Den var ingenting emot den smärtan jag hade inom mig. Jag älskar Avengers-filmerna och katter.

Funkar?