Att försöka fylla en omöjlig kvot

with Inga kommentarer

Kom över något jag skrivit för nästan två år sen. Inte mindre aktuell för det så here you go:


Jag ska försöka måla upp en bild. Tänkt dig ett tv spel. Du klättrar, hoppar, samlar poäng för att nå nästa level. Nästa level är alltid svårare än den föregående. Första skillnaden i detta spel är inte att någon annan utformat det och jag försöker vinna, det är jag själv som utformar det och ständigt gör det svårare och svårare för mig själv att ta den sista och avgörande poängen. När jag väl är framme- (här kommer den andra skillnaden mot för ett vanligt tv spel) för att fånga upp belöningen för mitt hårda jobb sipprar den ur mitt grepp som stoft och förflyttar sig längre fram i banan.

Chockat och förtvivlat ser jag hur stoftet flyr ifrån mig och blir ännu mer svårtillgängligt. Jag känner mig som fast i ett beroende. Jag måste ta mig framåt. Jag måste slutföra varje bana för att få höra den där segrande melodin i slutet där fyrverkerierna fångar upp mig och jublar för mina framgångar.

Men jag kommer aldrig dit. Eller jo, jag kommer dit men jublet kvävs av mitt ivriga spatserande mot nästa mål. Jag försöker fylla en kvot. För att fylla kvoten behöver jag göra något mer, lyckas med en till sak, checka av en till grej på listan för att känna mig värdig att lyftas till skyarna.

Beröm och bra feedback från andra går rakt igenom mig och sen ut i intet. Det fastnar aldrig. Det är sällan jag tar in det överhuvudtaget.

Jag skapar den här verkligheten på eget bevåg men jag vet inget annat. Ett tillbakadraget liv där jag går till jobbet, lagar middag, gör mitt träningspass på kvällen och kanske skriver lite musik, det för mig skriker ”INTE NOG”. Det  är inget outstanding med en sådan vardag. Jag ska ju ta  mig an världen, skapa förändring, klara allt, vara allas darling, multitaska och helst allt detta inom så kort tid som möjligt.

Och gud förbjuda att jag inte orkar träna. Då har jag verkligen nått botten. Bristen på disciplin dränker mig och jag går igenom varenda detalj jag hade kunnat göra annorlunda för att skapa bättre förutsättningar för mig själv. När den tanken kickar igång så följer även allt annat med.

Du vet när du ska ta upp nycklarna ur jackfickan, men du har förmodligen hela livet där så du får med dig hörlurarna, kvitton, lypsyl.. Samma spiral hamnar jag i när jag inte uppnår dessa mål för varje dag för att finna något slags värde i att finnas och få vara. Tanken spinner vidare. Efter att ha hittat 1 sak jag kunnat göra bättre och straffat mig själv för den missen, följer även andra saker jag inte uträttat tillräckligt bra som ett brev på posten.

Att jag glömde mjölken när jag handlade, att jag inte orkar höra av mig till min mormor för att se hur hon mår, att jag inte sparat tillräckligt mycket pengar, inte hört av mig till min lillebror tillräckligt. Det fortsätter i en evighet tills inget av mig finns kvar och MISSLYCKAD står skrivet i rött över min panna.

Förstår ni? Det blir ett enda stort projekt. Även de små sakerna i livet. och misslyckas jag med dessa enormt höga mål jag satt för mig själv så hamnar jag första läget där jag kritiserar mig själv. I andra steget försöker jag övertyga min hjärna om att det är ok att det gick snett. Att jag denna gång, eller just idag får jag dispens och imorgon ska jag ta igen allt genom att vara exemplarisk.

Andas säger dom. Ta det lugnt bara. Du måste bara lära dig att vila.  

Tack. Tack för att du förminskar den eviga karusellen som snurrar vidare långt efter att jag gått sönder.