Slåss du för ditt liv

with Inga kommentarer

och är jag så väljer du inte att gömma dig, stanna hemma eller bromsa. Skita i eller bara låta va. Nej. Inte här. Inte nu. Definitivt inte nu. Inte jag. Aldrig.

Men jag tänker att det måste synas på mig? När jag skämtar hastigt om hur bra allt går, hur jag trots allt håller ihop det, bara tar på mig en mask? Är den ens så bra? Det måste väl synas rakt igenom mig hur jag mår? Eller är min talang för skådespeleri utom denna värld? Är mitt sarkastiska svar med tillhörande glimt i ögat så trovärdigt?

Jag vet att jag måste säga stopp. Jag vet att jag måste säga ifrån. Det är mitt ansvar. Jag är mitt ansvar. Den enda som kan påverka det som händer i mitt liv nu är jag, och jag måste ta hand om mig. Men Av ren vana räcker jag upp handen och tar rollen och jag blir lika arg på mig själv varje gång när jag står där handfallen och frågar mig själv: “jaha, hur ska jag ta mig an det här”?

Och jag kan bara inte låta bli att förundras över att folk låter mig hålla på såhär? De låter mig ta på mig ansvar efter ansvar, uppgift efter uppgft. Ser dem inte? Ska jag behöva säga rakt ut och allvarsamt att jag slåss för mitt jävla liv? Ska jag rakt ut behöva säga nej? Kan de inte bara läsa av mig, ta en ordentligt titt och säga “vet du vad, du kan släppa det här så tar vi det istället” ?

Jag vill att folk låter mig vara samtidigt som jag vill att de ska gå fram till mig, säga att jag inte behöver säga att allt är bra, och bara ge mig en lång kram.

Jag kan inte gömma mig när det är jobbigt. Jag går inte ut ur klassrummet när livet gått i bitar. Jag tar på mig en luva och gråter under den. Lever mig in i rollen, tar chansen att glömma för en stund för att sedan bryta ihop inne på toaletten. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam att jag har det i mig att väldigt lite kan stoppa mig eller bromsa mig. Det känns bara inte som att någon ser mig.

Mina känslotillstånd om dagarna skiftar konstant. För 3 timmar sedan var jag pepp på livet. Just nu känner jag mig ensam och glömd. Det är tillståndet jag är i och det jag behöver övervinna just nu, vare sig det är att diska eller studera in en låt. Jag känner mig ensam i det jag går igenom. Ja. Ingen ser det jag ser eller känner av den där känslomässiga berg och dal banan på det sätt jag gör. Ingen annan käkar koffeintabletter för att få skjuts in i ett bra mode så de kan sitta på tvärbanan med backstreet boys i lurarna och dagdrömma glatt.

Och jag blir ständigt besviken på folk. Kanske för att vi är olika, kanske för att de är själviska. Ingen vet. Jag vet bara att jag orkar inte tro eller ge folk mer nu. Det är en enda röra, bättre än så kan jag inte förklara det. Det pågår ett skifte i mig just nu när det gäller andra människor och tilliten till dem. Många tankar, tvivel och ren längtan efter kontakt. Värme. Jag vill så mycket. Men ni kan lika gärna dra åt helvete för så lite har jag kvar. Förstå bara.