Ge mig några dagar

with Inga kommentarer

Det är grumligt. Jag har inte dragit gardinerna åt sidan än för att släppa in solljuset. Jag är inte redo för det. Träden ljuder högt. Det blåser. Här inne är det mörkt och svalt. Kemisk ångest.

Den här veckan har jag varit ett skal. Jag har infunnit mig där jag ska vara alla dagar men jag har inte varit där. Inte kunnat ta in information. Jag har två olika röster i mitt huvud och ändlöst tvivel om vilken jag ska lyssna på. Jag är missnöjd med den här veckan. Den skulle vara fylld med härliga sociala sammanhang och ren jävla glädje. Istället förvandlades den till en vecka av dimma, sömnbrist och brustna hjärtan.

Idag är en dag som jag ska använda till att ge mig själv bättra förutsättningar. Jag måste hjälpa mig på traven. Luska fram en ny väg, en ny taktik för att hålla mig på banan. Det är mycket känslor nu och enkla sysslor för att sakta vänja in mig i vardagens rytm igen känns tunga att ens tänka på. Men sakta kommer jag komma tillbaka. Jag gör alltid det.

Men jag är arg. Jag vill inte tvingas till att pusha mig själv så här hårt. Jag vet vad jag har framför mig. Det kommer krävas mycket och mer. För det handlar om ren jävla överlevnad. Och där råkar jag vara veteran.

Just den här veckan har sorg, frågor & kluvna känslor spridits till varje cell i min kropp. Jag har gått in i en fas som är helt och hållet nödvändig för att sedan kunna ta nästa steg. Det är att vara i den där skiten. Vara svag, osäker och fullkomligt panikslagen. Ge mig bara några dagar att simma i det. Låta det nå varje del av min kropp. Nästla sig in i minnen, drömmar… Tortyr. Jag har låtit det nästan dränka mig. Medvetet. Bryta ned min lycka. För jag vet att när jag väl griper tag och drar mig upp igen med ett djupt andetag, kommer jag stappla upp och iväg från den här mörka bassängen, stanna upp för en sekund och se tillbaka, fnysa och sen fortsätta gå.

Kärlek är fantastiskt och jag har välkomnat det. Men den enda som ska få min kärlek nu är jag själv, och jag är helt jävla okrossbar.