Gå och sätt dig i gungan

with Inga kommentarer

Vi är sköra. Saker inom oss kan lätt brista. Det krävs inte mycket för att rubba min naiva rytm i livet där jag medvetet jagar för att slippa stanna upp för länge och få tid att tänka.

Det förflutna knackar på dörren och ber mig komma tillbaka. Livet går ju bra nu och jag har kommit till sans med mitt beslut. Men som jag saknar det.

Fel vinkel i spegeln och viljan att börja dieta kickar igång på en sekund och jag måste gripa tag i mig själv och säga NEJ!

Påminnelsen om att relationer till människor du älskar kan skifta på en eftermiddag.

Någon delar något på sociala medier som de uppnått som även är en dröm för mig. Jag börjar direkt jämföra mig med hen och resultatet blir alltid densamma: Jag är fel och en nolla.

Alla idéer och mål jag vill uppnå men inser med ens att jag inte kan göra allt just precis just nu. Eller ens detta år. Kanske inte ens året efter det. Direkt kommer känslan av misslyckande trots att jag vet att jag borde känna glädje över allt jag har kvar att göra. Jag borde vara glad? Inte så åt andra och se mig som en nolla jämfört med dem. Det är lönlöst. Deras resa är långt ifrån likadan som min.

Vad är detta då? Jo, det är ett försök att ta mig ut ur mitt eget huvud för en stund. Eller in. Kanske snarare trassla sig ur. Känner mig vilse i alla tankar. En jävla röra. Det blir lätt så när jag varit på språng en längre tid, lättare sagt 2 månader. Jag kommer inte ihåg sist jag satt med datorn ensam i knät i lägenheten och det bara var jag och tystnaden. Det blir ovant. Det är bekvämare att springa på möten, träffa folk… Jag vet ju hur det blir. Jag trivs ensam. Men efter flera veckor där jag spånat idéer och mål, tempot har varit högt, inte en lugn stund, och allt lagts på hög längst bak i skallen, utan att på riktigt tas i tu med så kommer det fram på det här viset. Extensiell ångest. Det gamla vanliga. Vad gör jag, vad håller jag på med, rädsla, osäkerhet… och för två dagar sedan var allt möjligt. Jag lyssnade på i want it alla och dansade fram.

Jag visste att det skulle komma idag. Så vad gjorde jag? Bokade in parkhäng med folk jag gillar. Kanske skulle jag behöva stanna hemma men då drunknar jag. Drunkna i allt och inget. Drunkna i skit som jag inte ens behöver fundera på egentligen. Drunkna i sånt som är onödigt att ens ödsla energi på. Drunkna i en tillfällig rädsla som jag vet inte har en chans på självförtroendet jag faktiskt har på en bra dag. Drunkna i jag vet inte vad…

Jag mår bra egentligen. Men jag har en tendens att hamna här när saker känns dimmigt och jag inte riktigt är i balans. Det är jag och surret från ett kylskåp. Jag behöver få ut det här. Min kropp behöver det eftersom jag om några timmar ska stoppa undan det igen. Annars fastnar jag. Drunknar. Välj vilket ord ni vill.

Jag sitter ändå ganska bekvämt i den här djupa gropen. Ser mig själv sitta på en gunga. Dinglar med benen med mörkret som omger mig. Jag sitter här en stund, sen är det bra. När jag gjort mitt, trasslat mig ur mina tankar hoppar jag helt enkelt ned från gungan och går därifrån. Medveten om att jag kommer tillbaka när det är dags nästa gång.

Balansen vi har i livet. Lyckan eller masken vi upprätthåller- är sköra. Det krävs inte mycket för att sätta bollen i rullning och tanken slår oss. Lägger en dimma över allt som ett slags tecken. Som den vill säga åt oss att “gå och sätt dig på den där gungan och tänk en stund”.