Det är enklare att lägga sig platt

with Inga kommentarer

Invanda mönster. Gamla sätt. Så som vi blev lärda att leva då gör vi fortfarande, utan att vi märker det själv. Ändå så står vi där sedan med känslan av att något skaver och vi kan inte riktigt sätta fingret på vad. Irritation, förakt och besvikelsen- det växer. Gror. Gror inom oss och slår ut det glada, lättsamma och bekymmerslösa.Det färgar allt annat. Kastar ett lätt täcke som gör det dovare. Gör vad dovare? Oss. Mig. Det får mig att ifrågasätta och ta avstånd.

Så jag väljer att vara tyst. Det är enklast. Du kommer före mig. Ditt välmående är viktigare än mitt. Jag kan anpassa mig. Jobba runt det. Omvandla det till något bra- En god gärning, välvilja eller kärlek. Jag klarar det. Jag betalar det priset för att slippa ställa dig till svars för dina handlingar. Inte för att jag vill, utan för det är så jag lärt mig att man ska göra.

I och med att min tystnad växer och irritationen tar form i mig blir också avståndet mellan oss större. Jag kunde riktigt känna det trots att jag låg på din arm och hade din mun mot min panna. Trots värmen, dina tunga andetag som efterlämnar avtryck av blöta droppar mot min hud, och trots att bara ett tunt bit tyg är det som skiljer våra kroppar åt är jag inte där.

Det är som att min kropp fysiskt stretar emot säga vad som är fel, vad som skaver. Samtidigt som något inom mig slåss och bankar för att få ta plats. Den vill höras. Inte säga förlåt, backa eller ens vara resonlig. Men där kommer återigen förnuftet till räddning.

Jag tar ett andetag och tvingar fram det. Trevande öppnar vi dörren och gräver oss närmare det som felat. Mening för mening kommer styrkan att våga sätta gränser. Tilliten till dig kommer ikapp för att jag lämnar plats, gör mig själv rättvisa. Det blir ljusare eftersom det dova täcket lättar och ilskan skingras i mina ådror. Rynkan i min panna slätas ut. Axlarna sjunker ned. Kroppen lättar.