Extra, extra

with Inga kommentarer

Det var en tid sedan jag skrev nu. Föreställningar, livet och annat har tagit upp min tid och det har inte riktigt funnits möjlighet att landa. Förrän nu. Första året på Kulturamas musikalutbildning börjar nämligen gå mot sitt slut och denna vecka har jag bara en lektion. Det ger många lediga timmar och tid för reflektion. Men även tid för ångest och ett ständigt jagande. Jag har skrivit om detta förut så det är inget nytt.

De här dagarna försöker jag ta vara på så gott det går. Jag försöker göra så mycket av dem som möjligt. Använda timmarna väl. Det kan vara ångest som driver på det men det kan lika gärna vara viljan att lyckas. Jag ska ge mig in i en bransch där jobb inte alltid är garanterat och som är mestadels frilans. Så jag försöker väl redan nu känna på det lunket. Känna på hur livet kommer bli. Hålla igång träningen, att öva sång, söka jobb. För mig är förberedelse viktigt. Men, man kan aldrig veta. Man kan bara göra så gott man kan.

Kanske blir jag såhär för att jag vill detta så mycket. Kanske är jag orolig över framtiden för att jag vet att det är det här jag ska göra. Jag har haft lyxen att redan testat en väg och satsat 100%. Det gick inte så, nu har jag valt en annan väg. Och genom åren har jag insett att det finns inget annat som kan ge mig det jag behöver för att må bra. Och det är att stå på scenen, jobba med musik, jobba med scenkonst.

Det svåra med att vara jag är att göra en sak i taget. Att fokusera på en sak. Jag vill så mycket och tanken på att spilla tid eldar på mig så enormt. Det gör det svårt att låta jobbet ta tid. Det gör det svårt att stå emot när ångesten kryper på. Konstanta tankar med att jag inte gör tillräckligt, hela tiden, knackar på min axel. EN SAK I TAGET!

Jag har alltid sagt att mitt liv skulle vara så mycket enklare om jag bara hade gått en 3årig högskoleutbildning och varit nöjd med det. Och tro mig, jag har ägnat den tanken mycket tid. Men jag vet att jag skulle kvävas av det livet. Det hade inte gått. Nej, jag ska nämligen envisas med att alltid ta den svåra vägen. Det är bara sanningen.

Men dessa demoner vi har i huvudet- vad ska vi göra åt dem och med dem? Jag vet inte om jag kan göra något annat än det jag redan gör. Jag kan bara acceptera att de finns där. Ibland kan jag fly, inte låtsas om. Men ibland kanske jag behöver bli ett med dem. Sluta se dem som en fiende jag ständigt behöver rättfärdiga mig för. Sluta med att alltid konstatera mitt värde inför dem. Allt måste inte vara extra, extra hela tiden.