Så varför görs en artikel om sunt förnuft?

with Inga kommentarer

Den frågan ställde en människa som hade en väldigt tydlig agenda med just sin kommentar.

Jag medverkade i en artikel som Expressen gjorde nyligen tillsammans med en psykolog. Jag fick förfrågan att medverka för några veckor sedan och för mig är det alltid en självklarhet att vara med. Det är fantastiskt att vi börjar prata om tunga ämnen mer om mer och jag vill vara med på det tåget och bidra med det jag har.

Den här artikeln skildrar mitt perspektiv men även en psykologs perspektiv som kommer med viktiga analyser av hur dessa barn kan påverkas inför framtiden. Detta är ett extremt viktigt del i den här diskussionen. Hur mycket jag än skulle vilja komplettera min föreläsning med mer tung fakta på den psykologiska biten har jag ingen examen i psykologi. Jag har snappat upp mycket från alla vändor hos kuratorer, människor i liknande sitsar och egen utbildning via det fantastiska internet. Sånt tar jag med i den utsräckning jag kan men de mer djupare analyserna lämnar jag över till de bättre vetande. Många bitar faller också på plats ju äldre jag blir och jag kan än idag lägga ihop ett och ett varför jag gör si eller reagerar så.

Artikeln länkades sedan på deras facebook och en kommentar en person la upp fångade min uppmärksamhet. Den löd såhär:

“Så varför görs det en artikel om sunt förnuft? Något alla själva kan lista ut? Något som är självklart? Kom med något nytt istället, något som folk inte redan vet!”

Jag upplevde hans kommentar som ilsken. Dumförklarande. Så jag svarade på den här kommentaren sakligt och tydligt med varför det är så viktigt att skriva om detta om och om igen. Men jag vill också skriva av mig här för det är flera saker i hans argument som jag finner problematiska.

Det där med ilska. En ton som genomsyrade hans kommentar… En del av hela det här projektet drivs av en ilska, ja. Annars skulle jag inte kunna genomfört det här. Det betyder inte att jag går och är arg varje dag. Eller är arg på mina föräldrar idag och förbannar deras handlingar. Jag går inte längre och slår in speglar eller river ned mitt rum. Utan det finns ett minne av ilskan jag kände och jag använder den idag som ett driv, en påminnelse om hur min verklighet såg ut. Vi ska också komma ihåg att Ilska inte heller nödvändigtvis är en dålig känsla som man ska trycka undan, du ska använda den! Ilska = handling. Den svåra biten är att använda den på rätt sätt. Fråga mig, jag vet. Hur som helst. Ännu viktigare att komma ihåg här är att WeRise drivs inte bara av ilska, men ännu mer av en vilja att hjälpa, medvetandegöra, stötta och belysa ett problem.

Problemet är att skulle jag ta mig an det här projektet med enbart ilska som drivkraft eller som analys skulle den bli extremt ensidig och det är just det den här kommentaren är. I den här frågan behöver vi ta hänsyn till det faktum att det är människor vi har att göra med och lösningen är inte denna hårda approach som kommentaren fullkomligt droppade av. Ska jag vara ärlig var det även tydligt att hen inte hade någon aning vad den pratade om heller men förhoppningsvis har hen lärt sig något. Att dessutom gå in i en diskussion utan vidare kunskap om ämnet och samtidigt ha en attityd som är rent av nonchalant ger mig lätt huvudvärk.

Tillbaka till ämnet. När jag tar ett steg tillbaka ser jag mina föräldrar. Jag vet och jag såg hur de kämpade för mig. Jag hade förståelse för varje beslut de tog. Ännu mer idag kan jag ha en förståelse för varför det blev som det blev. Det betyder inte att jag tycker att allt de gjorde var okej men utifrån de förutsättningar de hade just då gjorde de allt de kunde. Sen vinner jag inte ett skit på att tala illa om mina föräldrar heller. Det är inte det jag gör här. Jag är extremt noga med att tala om dem med respekt under mina föreläsningar trots att jag är ärlig med hur deras handlingar påverkade mig.

Det jag vill komma till är att hans kommentar är extremt förminskande av FÖRÄLDRAR i dessa sammanhang! När jag pratar om eventuella lösningar för att barn ska slippa handla i kläm kommer jag alltid fram till samma resonemang. Föräldrar måste få stöd! En separation, en skilsmässa är ett trauma. Du kanske måste flytta? Byta jobb? Från delad ekonomi till ensamstående? Det är så många punkter att ta hänsyn till när vi adresserar hur föräldrar handlar i en separation. Ja, de är ansvariga för sina barns mående, men de är fortfarande människor! Eller snarare: OCH de är människor. Människor som ska påbörja ett helt nytt liv, ha barnen varannan vecka eller varannan helg. Människor som försöker överleva och göra rätt för sina barn. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt här.

Vi kan ta oss an det här fenomenet med en hård dos av påståenden “sunt förnuft, skärp er, detta är en självklarhet”. Det är att totalt dumförklara föräldrarna! Jag tror absolut på att dessa resonemang får väga in men de får INTE vara nyckelorden. Föräldrar behöver inte bli stirrade på med en hårdblick, få en dunk i ryggen och få “sunt förnuft” upptryckt i fejset i en pågående vårdnadstvist, de behöver verktyg, vägledning och samtal hos psykolog. Det ska vara obligatoriskt. Att prata med en psykolog skulle jag rekommendera alla! Skilsmässa eller inte!

För vad exakt är sunt förnuft om vi ska djupdyka lite. Min första tanke är “det självklara”. Åsidosatt alla personliga känslor till problemet. Att se en separation som utomstående part- du ser förmodligen alla problem väldigt tydligt och har en enkel lösning till allt. Rycker på axlarna, känner dig lite bättre och drar till med det är ju bara “sunt förnuft”. Sätt dig in i situationen lite mer och tänk dig att du måste flytta, hitta ett nytt boende, människan du trodde var ditt livs kärlek är nu ute ur ditt liv, du är ett vrak men dina barn ska fortfarande till skolan, middagen ska fortfarande lagas samtidigt som du vet att ägodelar måste delas upp typ nu för att flyttbilen kommer imorgon. Adressändring. Du gråter. Där står bilden på hela familjen tillsammans. Men du måste svälja tårarna för kidzen kommer hem och de ska väl inte behöva trösta sin förälder? Och inte vill du väl att de ska bli oroliga i onödan. Istället biter du ihop, fixar maten, nattar barnen och lägger dig med en oro över hur allt ska arta sig och över vad som gick fel. Vad ska folk säga?

En annan sak jag inte förstår med hans resonemang… “Skriv om något nytt”? Alltså…

Nej. Jag håller med. Detta är inte nytt. Men vad ska man skriva om då om inte viktiga samhällsproblem? Varenda chans som ges att skriva om viktiga ämnen ska tas varenda gång. Kanske når det flera denna gång? Kanske öppnar detta ögonen på fler tidningar som i sin tur vill skriva om detta. Vilket resulterar i att den här diskussionen når människor i ännu större utsträckning? Det om något är ett effektivt sätt att skapa medvetande och diskussion.


Det här med skilsmässa, separation. Barn i kläm. Psykisk ohälsa som följd. Soc. Trauma. Det skrivs om för jämnan.