Som om aptiten bara växte då den stillats

with Inga kommentarer

Ord av Shakespeare. Vi satte upp Hamlet i skolan för två månader och den där repliken har etsat sig fast i mig sen jag hörde den första gånger för ett halvår sedan. Som om aptiten bara växte då den stillats. Smaka på den meningen.

Jag tog åt mig av den. Kände igen mig så väl. Jag har tidigare pratat en del om det här med att skilja på person och prestation. Prestationsbaserad självkänsla. Något jag inte pratat så mycket om mer djupgående är dock bekräftelse. Här kommer en del av en artikel jag hittade om just det ämnet. Blev helt golvad. Jag länkar den längst ned i inlägget.

“Bekräftelsen kan göra underverk. Den gör oss gladare, modigare och snällare. Att bli sedd av en annan människa är livsviktigt. Utan den försvinner känslan av att vara behövd och värdefull.
– Problemet är om en person har en underliggande syn från tidig barndom att man inte duger. Då gör bekräftelser ingen nytta, det är som att fylla en sandgrop med vatten” säger Maarit Johnson, som forskar om bekräftelse vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet

Gillar du dessutom inte dig själv saknar du förmågan att ta till dig bekräftelse på din arbetsplats, skola eller annat. Något som jag också tycker är viktigt att prata om är att om din grundläggande självkänsla är låg så kommer det att visa sig förr eller senare i form av t.ex. överpresterande, depressioner, drogproblem eller sociala problem. Ingen bekräftelse i världen kan hjälpa, då den inte höjer självkänslan. Kognitiv beteendeterapi kan vara ett verktyg för att utveckla större självkännedom och för att lära sig acceptera sig som man är.

Vi vill bli hörda, älskade. Det är naturligt. Knappast heller konstigt eller fel. Anledningen till att jag kände mig manad att skriva om just detta just idag är för att jag nyligen hade en konversation med min sambo om just mitt bekräftelsebehov. Skammen sköljde över mig. Jag brast. Min självbild stämde inte. Jag ser mig inte som en människa som behöver andras bekräftelse och konstanta försäkran om att allt är bra. Jag är ju självständig! Jag har klarat mig bra i mitt liv- med jobb, mål, allt! Jag skiter i vad folk tycker om mig och jag tror ju på min förmåga att lyckas med det jag tar mig an.

Men det är inte svart eller vitt. Ja, jag har klarat mig bra. Jag har en viss stolthet över hur jag tagit mig an livet och utmaningarna som kastats i min väg. Men saken är den att jag under många, många års tid gick och la mig med en känsla av att alltid göra fel, inte göra rätt, tabba mig. Det kunde vara att jag råkade tycka som pappa i en situation och hamnade med det i osämja med mamma och tvärtom. Ibland ljög jag för att uppnå det ouppnåeliga- att mamma och pappa skulle samsas. Men som vi redan vet, det gick inte. Det ska inte gå! Aldrig.

Skammen över att såra andra människor trots att situationen varit oerhört orättvis. Att navigera sig kring det där minfältet under tidiga tonåren var förvirrande. Att kräva av en 14åring att uttrycka sig rätt och skuldbelägga hen för att saker blev fel, trots att ansvaret inte skulle vara på hens axlar från början är GALET. Det sätter sina spår!

Jag tycker det är extremt intressant att grotta ned mig i sånt här för det finns så mycket information att hämta. Vår barndom är en slags guldgruva i det avseendet. Det mesta kan förklaras genom att djupdyka där.

Det jag vill åstadkomma med den här texten är någon slags redogörelse till varför jag aldrig blir mätt eller kan ta åt mig av bekräftelse. Inte bara prestationer utan även i min nuvarande relation. Jag är medveten om det men ändå törstar jag. Jag behöver skriva listor och bocka av för att ge en ledig dag någon slags substans så jag inte får dåligt samarbete. Jag behöver rabbla upp dagens bra utförda uppgifter för att fylla något slags hål. Jag vill ha den där bekräftelsen så gärna på att jag gjort ett bra jobb, ändå kan jag inte ta in det för jag har bråttom till nästa. Jag behöver känna och höra att han älskar mig annars tror jag att han är på väg bort eller att jag gjort nåt fel.

Måste ha mer. Lyckas jag med det ena måste jag vidare till nästa. Fort ska det gå. Duglig och värd! Aldrig nöjd. Aldrig sansad. Alltid stressad. Måste framåt! Svårt att pusta ut. Alltid kan jag göra något mer! Jag kan INTE VILA!.

Vila måste jag förtjänat. Någon som känner igen sig?

Det här tankesättet är hos mig så inrotat att det blivit en del av min märg. Jag kommer inte loss! Visst, jag mår bättre idag än då, det är stor skillnad. Men ändå, detta är svårt att skaka av. Speciellt när det blir ett sätt att leva och jobba, det har blivit en del av min arbetsmoral, den har blivit min ångest, anledningen till att jag inte kan sova. Den. Den som är det svarta hålet som aldrig nöjer sig.

Jag fick bekräftelse när jag var liten, det handlar inte om BRISTEN på bekräftelse utan att min känsla av att ständigt göra bort mig totalt överglänste min hela existens.

Här kan du läsa mer om just bekräftelse och här är artikeln jag utgick ifrån i början av inlägget!