Att självskada

with Inga kommentarer

Att skada sig själv brukar vara ett sätt att hantera att man mår dåligt. Självskadebeteendet blir då ett sätt att försöka stå ut med svåra känslor och tankar. Den kroppsliga smärtan kan kännas lättare att uthärda än det som känns jobbigt inuti. Men självskadebeteendet gör bara att det känns bättre i stunden – på sikt mår man ännu sämre.

De bekymmer och problem som gör att man skadar sig kan se helt olika ut från person till person. En del känner sig värdelösa eller har helt stängt av sina känslor för att kunna stå ut. Somliga upplever livet som ett enda stort kaos. Andra känner mest känslor av tomhet, som om de inte finns eller som om verkligheten inte är verklig.

Det många har gemensamt är starka känslor som svänger från otroligt högt till väldigt lågt på kort tid. Ibland kan man också ha svårt att kontrollera sina impulser. Andra svårigheter kan vara ångest, depression eller ätstörning.”

.

Ännu en kväll där jag visste att jag skulle somna med svidande kinder. Jag orkade inte. Att gråta hjälpte inte längre. Den där förlösande känslan i att gråta ut fanns inte längre. Att gråta blev en del av vardagen. Det hjälpte mig inte längre. Det gav mig inte en känslan av lättnad, för jag visste att imorgon skulle se exakt likadan ut.

Så jag tog det jag hittade. En nyckel. Jag rev, rafsade och skrapade tills huden på min högra handled blev röd och sårig. Det kändes bra att fokusera smärtan någonstans. Allt det som gjorde ont på insidan fick ett slags utlopp jag inte längre fick genom att gråta. Jag sminkade över det, använde långa tröjor och skrapade upp det på kvällarna tills jag blödde.

Jag självskadade även utav skuldkänslor. När jag gjorde bort mig. Men hur ska egentligen en 14-åring agera “rätt” när kaos är vardagen?

Jag såg det som att jag inte förtjänade bättre. Jag förstörde ju bara, gjorde alltid någon besviken! Men på handleden skulle det synas. jag valde en annan punkt. precis där bh:bandet på oss tjejer går vid solarplexus. Jag rev och rev. Jag har ärret kvar.

När min familj såg det skämdes jag. Det kändes som att de var besvikna, att de tänkte att jag var självmordsbenägen. Det måste inte vara så! Jag ville inte dö, jag ville fokusera den psykiska smärtan någonstans! Så mycket press från så många olika håll. Jag ville nästan säga: “låt mig ha det här! Jag är inte galen, jag vet precis vad jag gör. Det är NI som bidrar till att jag hamnat här och så pekar ni ut mig som instabil?! Kan man ens bli något annat när man lever ett sånt här liv?!”Att självskada kan se ut på många olika sätt. Jag vill åter igen lyfta att jag inte utbildad inom detta ämne men jag vill ändå öppna upp om det från mitt perspektiv och den erfarenhet jag har. Jag skäms inte för det längre.

Till er som blir anförtrodda med någons historia om att de självskadar, ha ett öppet sinne. Lyssna. Detta är ett obekvämt ämne men så jävla viktigt att prata om.

Källa till detta inlägg är bup.se och där kan man även få stöd och hjälp vad gäller att självskada.
http://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Sjalvskadebeteende/