Fint & tragiskt

with Inga kommentarer

Alla har en historia. Något som format dom. Den länkar oss samman utan att vi vet det själv. Vi är mer lika varandra än vi tror. Vi har gemensamma nämnare vi kan hitta en gemenskap i. Missbruk, psykisk ohälsa, våld- bara för att nämna några. Det är något fint i att hitta en gemensam grund i något som en gång gjort oss trasiga. Det är äkta.

Det är lätt att dölja det, vare sig det är självvalt eller inte. Det är inte vanligt eller alltid uppskattat att vara brutalt ärlig med det man har i bagaget. För vem vill blottlägga sitt alldeles egna mörker? Tur nog är vi på väg nånstans där tabut kring diverse tunga ämnen börjar lätta. Den där slöjan vi strött över vårat innersta börjar vi våga ta av.

Varför kan det ta emot att ta av den? Den är ju så behaglig! Den mildrar allt vi sett och varit med om. Gör det lite finare, enklare att ta in för dem vi berättar för. Den tar bort de djupaste i dalarna, de vassa kanterna, ljusar upp det svarta till en mer dov grå. Är det stolthet? “Någon annan har det alltid sämre, jag klarar mig”. Rädsla? Kommer du fly från mig om du ser det? För nog vet vi att det är lättare att låtsas som ingenting än att faktiskt gräva i det obekväma..

Nu har vi börjat visa vårt innersta. Det vi gömt. Det som vi lämnats med. Som vi går i terapi för. Som vi skriver musik om. Det är fint. Det tragiska är när vi gömmer det. Det är fint att vi är så lika, ändå. Det är tragiskt att alla på något sett bär på något och inte pratar om det. Vi ser varandra i ögonen men tillåter bara varandra att se det yttersta. Det är fint hur lätt det kan bli att prata om något tung om man vågar.

Prata! Våra intressen kan skilja sig åt, vår stil, våra kläder och vår livsstil. Men något som kan binda oss samman är våra ärr.