Hur långsint är ett krossat hjärta?

with Inga kommentarer

Hur långt sträcker sig vår empati? Hur länge orkar du vara arg tills du till slut ger efter? I samma ögonblick som du erkänner för dig själv att du inte längre orkar vara arg pustar du ut, och med följer hatet och ilskan du burit på. Lite ruckad är stoltheten. En envishet följer med på köpet när du skyddar dig själv nämligen och sitter lika hårt åtdragen som en handbollsko som lämnar röda märken ovanpå foten.

Inte förrän du dyker ned i allt igen, återberättar allt detaljerat med entusiasm i din röst, simmar i glada liksom svåra minnen medan sorgen sakta börja bränna bakom dina ögonlock inser du att livet är nu. Nu är en annan tid än då.

“Då” hängde tunga stenar på dina axlar och attackerade dig med ord som satt sig så djupt att du knappt kan nå dem själv. De går inte att plocka bort. De är lämnade långt inne i dig. Bakom lager och åter lager som du växt och skrapat bort. Lager som gått sönder sedan blivit starkare igen. Du har knackat sönder dessa lager för att de ska bli starkare än något annat. Inget mer mörkt ska få plats där igen. Nu är du skyddad.

“Då” hotade med att lämna dig, ta ifrån dig ditt namn om du inte vände dig mot den andra sidan.

“Då” slet sönder allt du va stolt över hos dig själv. Du blev medveten där och då att även det du genuint berömt dig själv för kunde vara värt så lite som gruset på marken. Allt är möjligt och det finns ingen gräns. Det vet du nu och kommer inte vara så dum igen.

Men så svarar du. Såklart. Hoppet lever än. Det slåss om plats i din kropp men du gömmer undan det för att slippa vandra iväg och känna dig dum efteråt. Såklart. Bara för att veta att det finns kvar på avstånd. Ett avstånd du själv kontrollerar. Det kryper sig på men du vet exakt hur du får det att rinna av dig.

Men så sitter du där. Återupplever. Ser och känner med nya ögon och en ny kropp. En längtan.

Är det möjligt? Ja. Du känner dig själv. Du har sett så mycket av alla så du är medveten. Empatin och medkänslan är egenskaper som växt och de slår hatet alla dagar i veckan. För du vet. Det finns många sidor av historien. Alla är rätt. Alla är fel. Det är bakom dig. Ivrigt greppar du det lilla strået och samtidigt pulserar de hårt satta orden i dig. En varning. Hjärtat vet vad som kommer. Till och med det har två viljor.

Du kan ta mycket. Ditt hjärta kan även så. Det har växt sig starkt. Men hur mycket minns det? Vad är lämnat kvar och kommer alltid stanna där som en påminnelse av tidigare slag? Vad krävs för att det ska förlåta? Kan det förlåta utan att du tvingas tänja på dina gränser och tillåta för mycket? Kan det förstå varför skadan blev skedd och fortfarande se den som är skyldig med respekt? Utan att kalla den ond?

Hur långsint är ett krossat hjärta?