Relationer

with Inga kommentarer

Visst är det svårt med relationer? Enkelt. Krävande. Fantastiskt. Komplext. Frustrerande. Givande.

Ingen relation är den andra lik. Relationer kräver jobb, vare sig det är en vän, förälder eller livspartner.

Mina erfarenheter av relationer är att vissa överlever mot alla odds. Vissa kan man ta upp igen men risken är att andra parten inte kan möta dig där det behövs. Vissa släpper man helt då intresset från båda håll kanske svalnat. Inte nödvändigtvis på grund av illvilja eller bråk, utan på grund av livet. Alla har sin resa.

Jag har upplevt genom åren att det är svårt att hålla i mina vänner och familj emellanåt. Alla har vi så många åtaganden. Åtminstone känner jag att jag har det, att jag räcker liksom inte till överallt. Att ta upp en kanske falnad relation tar energi på både gott och ont. Jag har så många gånger velat men inte orkat ta upp kontakten igen för att jag helt enkelt haft för mycket på min egen tallrik.

Fullt upp med sina egna känslor, sitt eget liv. Det är svårt att göra plats igen. Svårt att infinna en balans och veta när man ska och hur man ska släppa in den här nya personen igen. Som kanske va en naturlig del av ditt liv förut men inte alls på samma sätt längre. Jag har svårt att acceptera det. Varför? För att jag kan inte släppa minnena av hur det en gång var. Men det är också så enkelt att jag hatar den känslan av att någon glider bort ifrån mig. Samtidigt är det inte konstigt att dem gör det. Vi är liksom aldrig klara i livet. Nya ambitioner dyker upp. Vi växer. Går sönder. Går åt ett annat håll. Och har man inte den där grundrytmen i hur ofta man hörs växer avståndet. Det är naturligt. Relationer, djupa eller inte kräver jobb och energi. Energi som vi inte alltid har till övers trots att den goda viljan kanske gör det.

Att återberätta allt, sina nya mål, hur man mår och varför. Det är tufft. Det är därför jag hatade att gå till en ny kurator för jag orkade inte dra igenom allt igen. Att ta upp en tidigare relation och komma ikapp kräver just det tror jag. Dra igenom kanske redan stängde kapitel.

Att orka hitta tillbaka. För mig kräver det att jag har en grundbalans. Att jag står stadigt där jag är. Där livet går av sig själv. Jag behöver känna en grundtrygghet där jag är. Jag tror ordet jag söker är” grundad”.

Grundad är ett bra ord. Jag ser framför mig en punkt. Som jag alltid kommer tillbaka till. Att komma hem efter en lång dag i skolan är ett bra exempel. Jag har tagit en dusch, ätit och haft lite tid för mig själv. Balans. Får jag inte den tiden ett par gånger i veckan tappar jag det. Flum utan dess like men jag tycker det förklarar ganska bra vad jag menar med att känna sig grundad.

Kanske kan grundad också översättas till Kontroll för mig? Har jag städat hemma. Koll på läget. Allt är nedskrivet i kalendern. Matlådorna är klara, alarmet är ställt. Skolan är i fas. Ni kanske fattar. (Sen är jag medveten om att jag blivit ett kontrollfreak och hobbypsykologen i mig säger att jag blivit så som en kompensation för barndomen där jag upplevde allt annat än kontroll)

Jag har nog egentligen ingen slutgiltig förklaring jag vill komma med här. Jag ville mest redovisa hur svårt det är med relationer men att vi måste ge varandra tid. Lita på att dem vi vill ha kontakt med igen vet vad dem behöver för att kunna möta oss senare. Även om det gör lite ont. Vi är ju trots allt människor och jag är en av dem som har extrem separationsångest. Jag hatar förändring som jag inte kan kontrollera och jag vill så väl. Jag tycker det är så frustrerande att jag inte orkar engagera mig lika mycket som jag skulle vilja!

Men vissa relationer behöver vi till och med släppa helt för att vi ska må bra. Att acceptera det faktumet är extremt svårt. Det måste dock inte betyda att vi tycker illa om den personen vi släpper. Det kan vara så enkelt som avstånd, bristen på tid. Kanske har vi någon annan som fyller den där platsen och som är mer tillgänglig?

Och ju längre tid som går, desto svårare blir det att veta hur vi faktiskt ska nå varandra igen.

Vi får inte glömma oss själva. Vi får inte glömma vad vi behöver för att sedan kunna ge till andra. Tålamod.