Torsdag 4 Oktober 2007

with Inga kommentarer

“Det känns lika hemskt idag. Jag går runt och vet att jag inte får åka dit medan han går och hoppas att jag ska komma om två veckor. Varför? Jag vill dit! Jag veta att mamma vill skydda mig men hon får inte sabba detta nu! Hon måste förstå vad jag försöker göra! Men hon gör inte det. Det vet jag.”

“Jag vill reda ut det här men det är svårare än det låter.”

“Jag hatar att ha dåligt samvete. Det är jag som gjorde fel, inte han. Jag vill inte att alla ska tycka illa om mig igen!”

“Jag vill inte gråta varje kväll”

Förra inlägget delade jag med mig om mitt dagboksskrivande. Vad det gav mig. Nu vill jag dela med mig av vad det faktiskt står. Detta kommer bli en återkommande grej i bloggen då jag tycker det är enormt viktigt att visa den här delen av historien.

Jag är ärlig när jag skriver om mina erfarenheter, när jag pratar. Men inget kan ändå bli ärligare än det jag faktiskt skrev för 12 år sedan. 12 år. Tänk att jag trodde då att jag aldrig skulle klara mig hit.

Citaten ovan är delar ur ett inlägg jag skrev den 4 Oktober 2007. Känslan är densamma som så många andra hundratals inlägg. När jag läser det idag känner jag desperationen. Fängelset. Dramatiskt kanske att beskriva det så, men jag upplevde verkligen min vardag på det sättet. Jag längtade efter att bryta mig loss. Jag drömde om den dagen ingen kunde bestämma över mig. När livet skulle bli på mina villkor.

Jag tog vara på ensamheten som kom på köpet av den här vardagen. Så något jag ofta gjorde va att på vägen till och från skolan eller va för mig själv övade jag på argumentationer, spelade upp tidigare diskussioner och bråk i huvudet för att komma på vad jag kunde sagt istället. Hur jag kunde stått på mig bättre. Allt för att vara bättre rustad. Matematik med känslor och ord. Testa mig fram. Svara med samma mynt. Gick det inte? Det finns alltid en annan väg! Börja mjukare. Spela andra kort. Tassa på tå. Samla poäng för att höja oddsen att bli hörd.

Ändlöst hopp. Konstant kamp. Små vinster.

Det dåliga samvetet va alltid nära till hands. Andades mig i nacken. Höll mig vaken. Ni vet det blir så när de du älskar spelar på dina skuldkänslor för att få fram sin poäng eller styra en situation åt ett visst håll. Det tog kål på mig, rädslan av att misslyckas så fatalt i en situation att få båda sidor emot sig (mammas &pappa). Jag fick börja jobba med strategi, välja vem jag skulle ha med mig och mot mig. Hur ska jag komma i god igen hos mamma efter att svikit henne i detta? Eller vad behöver jag offra hos mamma för att vinna tillbaka förtroendet och hoppet hos pappa? Strategi, strategi, strategi. Jag va 13 år.

Jag börjar varje inlägg med en plan vart det hela ska landa men jag har upptäckt att det är bara att följa med dit berättelsen naturligast leder.

Jag slåss med att vilja hålla inlägg här på bloggen positiva och balanserade. Men utan att verka för pessimistisk så ser inte alltid verkligheten ut så. Så när jag berättar om tex gamla dagboksinlägg, och låter orden flöda utan att lägga så mycket värdering i dem, så kommer ett moln av likgiltighet lägga sig som ett täcke över det jag skriver. Kanske tom sorg eller självömkan. Det fina där är att känner ni någon av de känslorna när ni läser har jag på ett sätt lyckats förmedla hur jag mådde då och det är en bra sak. För den här bloggen strävar inte efter att vara bekväm. Jag strävar efter att ge er en bild av hur det är att vara mellan de två människor man älskar mest. Som slåss för dig så passa mycket och länge att gränserna för rätt & fel suddas ut. Det är det We Rise handlar om.