Till 13-åriga Linnéa

with Inga kommentarer

Jag minns det väl. Hur jag om kvällarna ivrigt bläddrade fram en blank sida i min dagbok, plockade upp pennan och började skriva. Först veckodagen, datumet och sedan följde veckonumret.

Sen satt jag igång. Jag skrev allt jag hade. Allt skulle på plats på en bit papper. Slarvig handstil. Det va ju så mycket jag ville säga. Skrika. Som jag aldrig riktigt fick utlopp för annars. För hur skulle det vara möjligt? Hur skulle jag få alla att lyssna på mig utan att de ville påverka min ståndpunkt? Det gick inte. Men som jag försökte.

Så istället skrev jag. Snabbt, hårt, envist, argt, ledset, skakigt. Tills en krampande känsla infann sig både i min hand och underarm. Jag hade ju så bråttom. Allt skulle skrivas ned. Alla ursäkter för mina ständiga misslyckanden att hålla alla glada, ilskan över att aldrig bli hörd, de självklara frågeställningarna som: “Varför gör ni såhär”?

Ibland blev det 10 sidor, vissa kvällar bara en snabb anteckning att jag inte orkade skriva. Energin att återuppta alla känslor och tvingas gå igenom dom igen genom ilsket bläck fanns inte alla kvällar. För jag va helt slut. Och jag skulle ändå i princip skriva samma sak som dagen innan. Ställa samma frågor. Uttrycka samma desperation. Be er förstå. Försvara mig själv, mina handlingar. Hitta tillbaka till de lilla som fanns kvar efter att dag efter dag blivit nermald till ynka korn.

Det blev min stund. Min stund att jaga lättnad. Lugn. Jag fann en tröst i att även om min röst aldrig riktigt fick plats bland de andras fanns ändå allt jag va och ville säga på en bit papper. Ärligt. Inte fixat, manipulerat eller genomtänkt. Där va jag på en bit papper och det skulle aldrig gå att förneka eller förstöra.

När jag skrivit klart, signerat med mitt namn och lagt ihop boken andades jag ut. “Nu står allt där, nu kan jag släppa det tills imorgon” tänkte jag. Men i och med att jag släckte lampan och kröp ned under täcket, oftast på en redan blöt kudde så jag tvingades vända på den, kom den där jobbiga känslan och smög sig på ändå. Jag fick inse att hur mycket jag än skrev kom ändå allt ikapp mig. Jag kom inte undan. En oro, rädsla och stress. En ständigt närvarande kompott som alltid fanns i bakhuvudet.

Jag minns att jag ofta låg där och trodde att jag aldrig skulle bli fri. Hur jag undrade hur de va att inte känna den där gnagandet i bakhuvudet varenda dag, varenda kväll och morgon. Hur mår de människor som slipper det som är min vardag?

Jag skrev dagbok från 10 års ålder fram tills att jag va 18. Och jag skulle vilja säga till mitt 13-åriga ja att det blir bättre. Jag vill säga till er där ute som söker ljus i att skriva dagbok. sporta eller vad som helst att det blir bättre. Även om du inte tror det så lovar jag. Men det krävdes mycket av mig och det kommer förmodligen kräva mycket av dig. Mer än du känner att du kan ge.

Va ihärdig, se de små ljusglimtarna, finn glädje i det lilla, stå på dig när du orkar, gräv ned dig i det du älskar, sök dig till de som ser dig och låter dig tala till punkt. För det blir bättre. Du bär inte skulden!