AMBASSADÖRER

Martin Stenmarck, musiker & artist.

Teresa Grundin

Makeup artist

Johanna Bjurström, agent och coach inom kost och hälsa

Erik Myrlund, programledare rix morgonzoo

Annika Jankell,

Journalist & Programledare

 

 

Christer johansson, skådespelare & manusförfattare på småstadsliv

 

 

 

Patrik Isaksson

Artist & musiker

Vad är din historia?

- Jag kommer ifrån en stor familj med många syskon. Mina föräldrar gick isär när jag var 4 år. Jag bodde hos min mamma tills jag var 12 år och då flyttade jag och två av mina syskon till våran pappa i Örebro.

 

Vad va det tuffaste med dina föräldrars skilsmässa och saknade du hjälp & stöd?

- Det tuffaste var att inte ha tillgång till båda sina föräldrar samtidigt. Att inte ha möjlighet att dela sin uppväxt med båda sina föräldrar. Det blev lite 50% här och sen 50% där.. I och med att vi var så många syskon så blev det att vi hjälpte varandra så gott vi kunde. Jag hade turen att ha föräldrar som även om de bråkade mycket. aldrig talade illa om varandra inför oss barn.

 

Hur känns det att vara ambassadör för We Rise?

- Det känns fint! Vi är många som är skilsmässobarn, och alla har vi vår egen historia. Om Jag kan hjälpa någon med att berätta hur vi hade det så blir jag glad.

 

Vad är det positiva som kommit ur din historia och dina motgångar?

- Jag har blivit väldigt självgående. Att klara av och se till att genomföra det jag vill ha gjort kommer därifrån. Det fanns aldrig någon som hjälpte mig framåt, det fick vi klara av själva.

 

Tips till ungdomar och vuxna som går igenom liknande svårigheter?

-Nu vänder jag mig till er föräldrar som hamnat i den situationen att ni inte kan leva ihop med den andra föräldern till era barn. Om det är möjligt försök att inte klanka ner på den andra föräldern inför barnen. Det höjer er och minskar skuldoket som alla skilsmässobarn ändå går runt och bär på.

 

Har musiken hjälpt dig?

- Det blev min nya värld. vart jag än flyttade och hur illa allt än var runtomkring mig så fanns mina musikaliska hjältar där för att trösta, peppa och skydda mig! Sen att faktiskt utöva musik var som en ventil för all frustration som byggdes upp inom mig. vem vet vad jag annars hade hittat på...

 

 

 

En erfarenhet som förändrade ditt liv?

 

-När jag blev oplanerat gravid som 24-åring, mitt i karriären och jag älskade verkligen mitt liv som det var då med många resor i jobbet, roliga fester och lägenhet mitt i Stockholm. Det blev en ordentlig identitetskris för mig att acceptera att jag skulle bli mamma, jag skämdes i smyg- mest för att jag kände mig som ett barn som skulle få barn.

 

I slutet av graviditeten flyttade vi dessutom hem till Söderhamn, ett beslut som jag inte visste om jag älskade eller inte. Som toppen på det här så blev förlossningen väldigt dramatisk och Jack levde inte när han kom ut. De fick igång honom efter någon minut men han mådde dåligt och sondades på barnkliniken vilket gjorde att vi blev kvar på BB extra länge. Han sov där på övervåningen under övervakning av sköterskorna och jag och Daniel sov själva på nedervåningen på BB och tog hissen upp till honom på morgonen.

 

Nu med facit i hand har jag världens finaste och gladaste snart 11-åriga son och han och hans lillasyster är det bästa som hänt mig men det tog ett tag innan jag kände så.

 

Vad va de jobbigaste känslorna att hantera?

- De jobbigaste känslorna var många. Dåligt samvete framförallt eftersom varje gravid kvinna bara borde känna lycka. Men också rädsla över att veta vad jag hade men inte vad jag skulle få.

 

Har det kommit något positiv ur den erfarenheten?

- Det positiva som kom ur det är givetvis i första hand världens finaste son, Jack men också en känsla av att allt ordnar sig och att jag är så mycket starkare än vad jag visste innan.

 

Sökte du något slags stöd?

- När jag blev gravid igen 2,5 år senare sökte jag stöd och gick i samtal på BB på Hudiksvalls sjukhus för att våga föda barn igen trots det jag hade gått igenom vid min första förlossning. Av en slump hade jag de samtalen med en av barnmorskorna som var med vid Jacks förlossning och utan att jag hade sagt nåt till henne om det så kommer jag ihåg att hon, efter att jag berättat om allt som hänt sa; "Den här förlossningen kommer jag ihåg". Det var en sådan bekräftelse för mig att det jag gått igenom då inte var normalt och att jag inte inbillade mig med tanke på att en barnmorska som inte gör annat än förlöser barn dagarna i ända mindes min förlossning som varit 2,5 år tidigare. Det var skönt.

 

Vad tycker du om WeRise som initiativ att skapa öppenhet och kunskap kring hur barn far illa i en skilsmässa?

-We Rise gör någonting otroligt viktigt och bra för många barn. Jag känner mig stolt över att få vara ambassadör!

 

 

- Vad är din historia?

 

Jag är ett skilsmässobarn, där mina föräldrar gick i sär när jag var 6 år. Det jag tycker har varit det jobbigaste med det, är att jag fick bli förmedlare mellan mina föräldrar då de inte pratade med varandra under min uppväxt. Det var oerhört jobbigt och känslan att man som barn inte räcker till mellan föräldrarna. Att inte en av föräldrarna skall bli ledsen, om man väljer att bo hos den andre osv. Men Jag vet att mina föräldrar gjorde de bästa för oss som barn efter de förutsättningar de hade och det är jag oerhört tacksam för.

 

Det har funnits mycket fördelar också. Man har fått uppleva storfamiljens fördelar med, halvsyskon och plastsyskon. Jag fick snabbt blir mer vuxen och ta ansvar och lära mig att anpassa mig till flera runtomkring mig. Vilket har varit till en stor fördel i mitt liv.

 

Jag har själv två barn, Nathalie och William, 16 och 13 år som är skilsmässobarn. Jag skilde mig med deras far 2008 och det har alltid varit oerhört viktigt för oss att vi alltid kan prata med varandra, så barnen inte skall komma i kläm.

 

-Vad var det tuffaste med ditt minne av en skilsmässa och saknade du hjälp & stöd?

Det var just det där med att vara förmedlare och en känsla att jag inte räcker till, mellan mina föräldrar. Ingen pratade om skilsmässan, och det var inget man tog upp det på tal. Jag var äldst av oss syskon och visste inte hur man skulle agera, eller heller kunna förklara för dom. Jag hade många funderingar, men det var inget som togs upp. Jag hade önskat att mina föräldrar pratade mer med oss barn.

 

Jag tyckte att det var skönt att även min bästa kompis var ett skilsmässobarn. Det blev helt naturligt att vi båda åkte till våra pappor varannan helg. Det var en stöttning för oss båda tror jag.

 

-Hur känns det att vara ambassadör för We Rise?

Mycket bra! Jag vill verkligen dela med mig av min erfarenhet, både som skilsmässobarn och som förälder som valt att skilja sig. Jag vill bidra med min erfarenhet och öppenhet. Jag hoppas kunna hjälpa andra barn som vuxna!

 

-Vad är det positiva som kommit ur din historia och dina motgångar?

Jag vet ju inte hur det hade varit om jag inte hade varit ett skilsmässobarn. Men jag ser många fördelar i att vara ett barn med skilda föräldrar. Jag har lärt mig som sagt att vara i större grupper. Känna in omgivningen. Ta för mig i livet och skapa det jag vill ha. Det kanske jag hade gjort en då men det känns som att jag har lättare att anpassa mig i nya miljöer och kulturer och är mer modig i nya sammanhang. En superkraft vi också har i familjen är tacksamhet.

 

-Tips till ungdomar och vuxna som går igenom liknande svårigheter?

Kommunikation! Det är så oerhört viktigt att prata med barnen och inte över deras huvuden. Barn förstår mer än vad man tror. Förklara hur det känns för dig som förälder och låt även barnen få uttrycka sina känslor hur det känns för dom. Jag har familjemöte varannan söndag med mina barn. Där ventilerar vi olika frågor och vi har även tagit fram superkrafter som vi har som mantra hemma. Det är glädje, lycka, inspiration och kärlek. Det är så viktigt att få komma i kontakt med dessa superkrafter. Att ha ett öppet hem, där det är ok att gråta, känna efter och få ställa alla frågor i världen. Det bästa du kan erbjuda som förälder till dina barn, är din närvaro. Det är svårt att vara där annars.

-Vad vill du dela med dig av?

 

Det kändes riktigt hopplöst när jag från min lägenhet stod och tittade ut över Stockholm i Januari 2014. I TIO år hade jag kämpat för att få jobba med det jag älskar nämligen TV och RADIO. I tio år hade jag alltid ställt upp på kort varsel, jobbat trots jag varit sjuk, blivit lovad jobb som aldrig blev av om och om igen. Jag hade gått in i väggen och drabbats av panikångest samt levt på väldigt lite pengar.

 

Stressen kom och gick då jag inte visste OM jag kunde betala min hyra under vissa perioder. Har man inte gått igenom det så är det otroligt svårt att sätta sig in i hur det känns men det är lite som att i full fart springa ett hundrameterslopp där de sista 10 metrarna aldrig tar slut. Man blir trött fysiskt och psykiskt.

 

Jag stod inför ett val att flytta hem och söka ett jobb i Hudiksvall. Ett jobberbjudande hade dykt upp och det skulle ge mig en ekonomisk stabilitet, stressen skulle försvinna och jag skulle kunna leva ett normalt liv. Men vem vill leva ett liv där jobbet inte är roligt? Inte jag iaf.

 

Jag stannade i Stockholm och bara 4 månader senare så kom sommarvikariatet på RIX FM som sedan löpte vidare och förvandlades till ett heltidsjobb. Stressen är borta och livet är bättre än någonsin. Det viktiga att komma ihåg av denna text är att allting löser sig och det gäller att verkligen veta det. Hade jag vetat då hur mitt liv ser ut nu så hade jag inte gått in i väggen, drabbats av panikångest, jobbat när jag var som mest sjuk. Jag hade kunnat njuta mer av de tio åren som nu passerat. ”Tat lögnt”

 

-Hur känns det att vara ambassadör för We Rise?

Att vara ambassadör för WeRise känns helt rätt och jag hoppas att kunna hjälpa andra som är i en sån situation då jag själv tidigare hade behövt stöd.

 

-Vad kan du som ambassadör bidra med?

Jag kommer bidra med energi och hopp till dig för att fortsätta tro på dig själv och det du gör.

 

-Ditt absolut bästa tips?

Ge inte upp men var inte rädd för att misslyckas.

Jag levde under många år som medberoende – utan att förstå att jag var det. Trodde på allvar att det var mitt ansvar att rädda livet på mina barns far som fastnat i ett svårt missbruk. Att vara medberoende är att förlora sin självrespekt och självkänsla. Man bryts ner utan att märka det.

 

Levde två parallella liv, utåt gjorde sett rullade tv-karriären, två fantastiska barn och ett teater-geni till man.

 

Bakom fasaden brottades jag med dramatik av ett helt annat slag. Konsekvenserna av ett narkotikamissbruk är ett rent helvete.

 

PÅ ett möte för anhöriga gick det upp ett ljus. Plötsligt förstod jag vilken självdestruktiv spiral jag levt i, plötsligt förstod jag att jag behövde professionell hjälp för att avprogrammera mitt medberoende.

 

Det blev en lång resa, med terapi och ny självinsikt.

 

En resa där jag lärde mig mycket om mig själv, men framför allt hur ett missbruk i en familj inte bara drabbar den som är brukare. Hur man som medberoende stjälper mer än hjälper genom att låta sig manipuleras, flytta gränser och genom att tro att man räddar den man älskar genom att bygga en fasad utåt och inte låta omgivningen veta vad som försiggår.

 

Efter att ha varit ute på föreläsningsturne om medberoende med Sveriges främsta beroendeforskare, professor Fred Nyberg har jag märkt hur viktigt det är att tala om medberoende då det finns så många som fortfarande inte fått hjälp att ta sig ur detta stigmatiserande tillstånd.

 

Jag tror att man som före detta medberoende alltid måste vara varsam på att inte ta ett återfall…för medberoende och hög empati har många beröringspunkter.

 

Det är som det är för nyktra alkoholister. Många behöver gå på sina AA-möten livet ut.

 

Vi f d medberoende har inte någon motsvarande förening, därför extra viktigt att påminna sig varje dag.

 

"Jag stödjer WE RISE"

"Jag stödjer WE RISE"

I samarbete med